”En förlupen ballong flyger över den öppna platsen …”
”A La Prima” sid 83
I boken ”A la Prima” så finns en noggrann beskrivning av stadsdelen Goi, det 11:e arrangementet.
Här är några textutdrag:
Goi är en mycket gammal stadsdel belägen på den tredjekullen – ursprungligen en egen ö – benämnd som La Fado. Vissa byggnader har daterats till tidigt 200-tal, Det Vita Kastellet började byggas redan på 1100-talet och S:ta Maria kloster har anor från tidigt 1200-tal. Sankta Maria, med sina tre torn, är den monumentala kyrkan som ritades av Antonio Gulliver och invigdes i början av 1500-talet i samband med att Unionen hade enats av den mäktige Giorgione. Utsikten från hans eleganta palats eller från Kontraspecto är formidabel. Här kan man skåda ut till den väldiga arkepelagen och på närmare håll kan man betrakta de två hemlighetsfulla öarna Lux och Ljusholmen som skiljer Vita Kastellets Sköna Sjö från Libertas.
Även om det idag kan vara lätt att besväras av alla dessa turister och ballongförsäljare i Goi, så råder ändå ett gemytligt och muntert folkliv som måste betraktas som genuint. I de trånga gränderna hittar vi många små lokaler som huserar bagerier, fiskförsäljare, skomakare, skräddare, modister, gummimånglare och andra hantverkare. Husen är ganska så små och slitna och här och där är underhållet stadigt eftersatt, men det ger också dessa kvarter en karaktäristisk tjusning. Närheten till Norra Central nere på Strand gör att det är gott om charmiga små hotell. Ett exempel är det trivsamma och oförargliga Greco på Pantalongens gata. Fortsätter man den gatan vidare kommer man ner till Röda Lyktans Plan och Karla Tull. Det påstås att detta distrikt är ganska oförargligt numera.
Goi fick alltså sitt namn i början av 1500-talet.
Eller Gjorgoie. Det är stadsdelens egentliga namn och så var namnet på hela Primaborgen, innan den 1777 blev Sveaborg.
Den store Giorgione enade merparten av Unionen år 1499 och lät då instifta en huvudstad på den plats där de två Svagiska kontinenterna möts. Han uppkallade den efter sig själv – ursprunglingen stavades det ”Giorgioie”. Hans eget residens lät han bygga högst upp på Monte Fado, alldeles intill Det Vita Kastellet. Redan 1521 stod detta vackra renässanspalats färdigt. Det är numera ett av stadens främsta historiska museer med en förnämlig konstsamling från företrädesvis Renässansen och Barocken.
(sid 82-84)
Vår tourist har stämt möte med överste Konrad på Gjorgojs torg. Det är inte svårt att hitta Konrad i turistvimlet. Halmhatten sitter åter på den reslige mannens hjässa. Han är inte trogen sitt militära kall och bjuder till, gastar för full hals. Han har knappast någon förnämlig sångröst:
” Kampen är ljuset,
Ljuset är toner,
toner är liv, vassa och skarpa,
som nyslipad kniv
Lyss med musiken,
Finn ut din väg,
välj sedan och vraka,
blanda en deg,
var inte så seg …”
Tobaksaffären ligger längst ner i Diamantbacken på höger sida. En liten bjällra hänger på trädörren. Den pinglar trevligt när dörren öppnas. Herr T och överste Konrad och stiger in. Tobakslukten är påträngande i den dunkla lilla lokalen. Föreståndaren är en liten man som kallas ”gubben James”. Han hostar ideligen. Han skiner upp när han ser Konrad och för att se lurig ut försöker han blinka med ena ögat. Fast det går inte. Han blinkar med båda gluggarna på en gång.
Innan Konrad har fått köpa sina cigaretter hinner den lilla pojken med ballongen före. Pojken pekar på seriemagasinen. Det finns en hel del att välja på och grabben kan inte riktigt bestämma sig. Valet står mellan Atombomber-mannen eller Trix Magasin. Ja, redan ett år efter att Harry Lima hade hittats den där disiga morgonen i Norra Kanalen har detta otäcka ämne förvandlats till en tecknad följetong.
Atombermannen kostar 13 centimes och Trix-magasinet 17. Pojken står och velar en stund och letar i kortbyxornas fickor. Trix är mer spännande, men har han råd? Gubben James börjar bli otålig, men Konrad finner råd och lika snäll som alltid skänker han grabben några extra centimes. När herr T och Konrad, med en cigarett i mungipan, kommer ut på gatan sitter den lilla killen i backen ner mot Skrattorget och bläddrar ivrigt i sin nya serietidning. En förlupen ballong flyger över den öppna platsen.
(”A La Prima” sid 88-89)
Goi är en stubbåker av skorstenar. De båda herrarna kliver några meter in på Klosterbacken. Här är nr 12, längst däruppe på nionde våningen föddes år 1902 en viss herre:
Rocco Rivarossi.
Nu har de hunnit fram till Fado Breda Gata och blir avbrutna i den engagerade konversationen. Mitt på gatan pågår en marknad och det blir svårt att komma fram. De tappar bort varandra i folksamlingen. Fado Breda Gata som är Goi´s södra port är inte alls särskilt bred och det tycks vara här i trängseln som det lokala skvallret frodas. Mellan ett grönsaksstånd och en varubil pågår det högljudda pladdret. För sin väninna förkunnar en fet tant:
– Jaa … kära du, kan du tro, han har köpt en automobil!
Hur många pax blir det? Inte var den billig, var så säker … ett sådant åkdon … bara för att vara i vägen i cirkulationen. Och hans maka sen, som hon sitter där för jämnan hos hårfrissan …
Jo, jo, det slösas och slås på stort, det ska jag säga! Och vad kommer penningarna från? Man kan sannerligen undra. Lever livet, det gör dom då, det vill jag mena … på frisérsalongen där nere på Strand, det vet jag, där slipper man inte undan för mindre än fem hundra centimes. Sitter där och sjåpar sej … sicket fruntimmer! De har radioapparater därinne. Och så skränigt det är på den där salongen! Den där gaphalsen Ballo. Inte är det vackert. Minsann. Prål, det är vad det är! Jodå, kära Adèle, kan du tänka dej. Jag säger inte vad den kostar, för det vet du lika bra som jag … för en liten kärra? Vem ska han åka med i den, tro? Inte med hustrun. Det kan du lita på. Såna tider vi lever i! Det finns ingen moral. Med översidan ner, med nedansidan opp. Det är ju dårskap! Alla dessa maskiner, fordon som far och flyger ute i rymden … vad ska det vara bra för? Televisionsapparater och allt vad det heter – det är ju rena vanvettet! Jo då, kära du, såna tider! På min tid hade man det inte fett, banne mig. Då var en arbetare en arbetare. Och hade skam i kroppen. Och alla dessa ungdomar … det finns verkligen ingen moral nuförtiden. Nu vet man inte längre vart det bär hän. Det säger jag då, jajamen…